IN LOVE WITH AN ANGEL

- Noooo, Zayn stop it! Skrek jag så det ekade i den tomma lägenheten som innan hade varit full med möbler.

Jag hade redan i slutet av månaden kunnat flytta ut ur min lägenhet. Just nu så höll jag på och packa ihop det sista som var kvar, men det gick inte så bra för att Zayn höll på att jaga mig.

Jag hoppade över flytt-kartonger, böcker, kläder, praktiskt taget allt som stod i vägen. När han fick tag på mig landade vi båda på golvet med en duns. Både jag och han brast ut i skratt. Han låg ner på golvet och jag ville jävlas med han så jag satte mig på hans mage och började kittla han. Skrattandes tog han tag i mina handleder så att jag inte kunde fortsätta. Jag forsökte kämpa emot men han var så mycket starkare.

- Why do you have to be so strong?! Lipade jag medans han fortfarande höll i mina handleder. Jag såg in i hans vackra bruna ögon och räckte ut tungan.

- If I was weak I wouldn't be able to protect you. Sa han och log snett. Jag log genererat och lutade mig fram för att kyssa han.

- Come on love birds we need to finish this! Avbröt Liam oss när han kom in i det som hade varit vardagsrummet.

Jag skrattade lågt och reste mig upp.

- It was actually- sa jag och räckte fram handen för att hjälpa Zayn upp- your friend over here who was attacking me with a box. Han skrattade och lyfte en låda.

- What the heck is in here?! Utbrast han.

- Oh in there, It's just clothes.

- It weighs tons. Klagade han.

- I know right, girls with their stuff. Sa Zayn och himlade med ögonen. Jag såg på först på Liam sen på Zayn.

- Ohh shut up already, I bet you have more clothes than me. Sa jag började packa ner lite böcker. Dom svarade inte utan gick ut med lådorna till Zayns bil. Jag satte mig ner och var precis på väg att packa ner en bok när något föll ur den. Jag tog nyfiket upp den och såg att det var en bild på mig och min mamma när jag var ungefär 2-3. Det var sommar och vi var på en äng.

Vi hade inga bekymmer då. Det var innan allt hände. Då hade inte i mina vildaste drömmar trott att jag skulle bo i London och vara ihop med en kille från ett värld kännt pojkband. Och jag hade inte trott att mamma inte skulle strunta i mig för att pappa lämnat oss. Det kändes som att jag fick ett slag i magen, rakt in i kistan. Jag kom ihåg när jag flyttade från Birmingham. Jag hade fyllt 18 och bestämde mig för att flytta från allt dåligt och börja om. Jag var 19 nu och har bott här i ett år snart och inte hört av mamma sen dess. Jag minns hennes ord "Kom inte tillbaka hit om du inte har några pengar kvar". Alla känslor bara bubblar inom mig och jag kunde inte låta bli. Jag brast ut i gråt. Ibland var det skönt att få gråta ut men det är äckligt. Jag hörde röster ute i hallen, det var Zayn och Liam. Fort torkade jag bort tårarna som runnit ner för mina kinder och stoppade tillbaka kortet i boken.

- Are you done babe? Hörde jag Zayn säga. Jag nickade frånvarande och kollade ner i mina händer.

- Are you done babe? Frågade jag Annabelle när jag och Liam kom upp till hennes lägenhet igen. Hon nickade och kollade ner i sina händer. Jag såg att någonting var fel, men vad visste jag inte. Hade hon kanske fått hat igen? Eller var det något annat? Hon snyftade till och då visste jag att det var något fel.

- Babe...? Sa jag lågt. Hon svarade inte så jag försökte igen.

- Annabelle?

- Yeah. Mumlade hon knappt hörbart. Jag visste att något var fel. Jag gick och satte mig brevid henne på golvet med mina armar runt henne. Hon log lutad med sin panna mot mitt bröst och andades djupt.

- What is it? Frågade jag henne lugnt och strök henne på kinden. Hon svarade inte men efter ett tag tog hon ett djupt andetag och öppnade en bok. Där i låg något, hon tog upp det och det visade sig vara ett kort på henne och hennes mamma. Nu fattade jag varför hon var så ledsen. Hon började berätta om kortet och jag märkte att hon försökte hålla in gråten. Jag såg Liam stå och kolla på oss. Han gjorde en jag-går-nu blick och jag log tacksamt.

När vi hade suttit ett tag i tystnad så harklade jag mig.

- Do you want to finish this so we can go home? Frågade jag försiktigt. Han nickade och log mot mig.

- Thank you for always being here for me. Sa hon och log snett.

- Always and forever. Sa jag och pussade henne på pannan. Come on now. Sa jag och reste mig upp.

3 timmar senare satt vi i bilen på väg hem till min, nej, våran lägenhet. Jag hörde en bekant låt som började spelas på radion. Jag höjde och började sjunga eller snarare skrika med.

- Get out, get out, get out of my head and fall in to my arms instead!! Sjöng så falskt jag kunde till en skrattandes Annabelle.

- I don't, i don't, don't know what it is but I need that one thing, you've got that One Thing!! När låten var slut sänkte jag volymen som överröstades av Annabelles skratt.

- Do you always sing along to your own songs? Skrattade hon.

- Yes, It's a have too! Sa jag med tjej röst.

- Zayn. Sa hon allvarligt.

- Yeah? Sa jag och såg på Annabelle men blickade ut mot trafiken igen.

- I....I....I want Nandos. Hon kollade på mig med en grav allvarlig blick men brast sen ut i skratt. Jag skakade på huvudet och skrattade.

- Lets go to Nandos then!

---

Här får ni en kortis! Vad tycker ni? Kommentera!